I över en veckas tid har jag hållit andan, rädd att slappna av, rädd att ta något för givet. Huvudet sprängfyllt med tankar som snurrar och hjärtat fyllt av en oro olik någon annan.
Det blev ju inte riktigt som jag tänkt eller kanske förväntat. Trots vetskapen om att bebisen i magen var lite liten så trodde jag aldrig att vi skulle hamna på Barn4. Den tanken slog mig aldrig. Att inte få ha sin bebis på bröstet mer än tio sekunder innan främmande människor försvinner med honom. Att det första riktiga mötet med knytet man burit på i nio månader blir genom en lucka i en kuvös, då jag stryker hans kind. Det är inte naturligt och går emot alla instinkter att måsta lämmna sitt barn till andra för natten. Att mata honom med sond. Att måsta hålla reda på slangarna som går från hans navel. Att bland främmande människor trevande och osäkert lära känna, amma och sköta sin bebis. Känslan av att bedömas och måsta godkännas av andra innan han blev vår på riktigt.
Ofantligt jobbiga dagar som bearbetas fortfarande men nu börjar syret återkomma, tankarna sakta ner. Hjärtat är fortfarande fyllt av oro men också en ny känsla,en enorm kärlek. Nu vågar jag känna den och nu vågar jag andas igen.
Äntligen har vi blivit utskrivna från Barn och är hemma "på riktigt".
